Om bara i fantasin

Ett par år innan.. .en sommar…
Bodde i en etagelägenhet med föräldrarna och trots att det var sommar och förmiddag hade vi utegångsförbud, inte för vi gjort något dumt, utan för att mamma ville ha det så. Vi fick inte heller våran veckopeng, trots att vi städat våra rum och det var helg. Så vi låg i brorsans säng med benen uppåt väggen och huvuden vilande över sängkanten och funderade över vad vi skulle hitta på.

Det var en av de där sällsynta ögonblick som vi faktiskt gjorde något tillsammans… och vi var trygga i varandras sällskap. Vi låg där och fantiserade ett ögonblick i fullkomlig tystnad. Det kändes så bekvämt som om våra föräldrar inte ens var hemma..

”Om vi bara hade pengar…”

- ja.
- Vi kunde åka till liseberg.
”köpa godis…”
- ja… vi kunde åka till liseberg OCH köpa godis!
”eller.. lego.”
-Vi skulle kunna rymma till tyskland!
”Va ska vi göra i tyskland..?”
-…ja vet inte…
”Det är nog för dyrt..”

tillslut kom vi fram till idén att vi kunde leta efter pengar hemma. För det man hittade, det fick man ju behålla i regel. Vi letade, jag letade i mitt rum och han i sitt. I en bokhylla ute i hallen stod en träbox med ett litet hänglås för öppningen. Det stod något skrivet på träboxen men vad kan jag inte minnas.  Jag lyfte den och kikade i det avlånga hålet på träboxens ovansida. Mörkt, men den skramlade som av mynt. Mycket mynt. Jag sprang med skatten in på broderns rum, leendes som en sol. Han tog lådan och skakade den, bekräftade mina misstankar att det nog var mynt i den och han log mot mig. Jag skuttade i förväntan. Äntligen, vi kunde rymma bort.  Brodern kämpade upp låset med en bit ståltråd och hällde ut boxens innehåll på sin säng.  Massor av mynt och tillskrynklade sedlar ramlade ut. Vi skrattade i lycka. och kastade mynten i luften och lekte med dem i våra händer. Trots att mynten tycktes oss båda obekanta och sedlarna i främmande färger avskräckte det oss inte. Vi var för unga för att förstå att pengarna var utländska.

När vi lugnat oss en aning tittade vi på varandra och kom fram till att vi måste dela det rättvist. Min bror satte sig i sängen och räknade alla guldmynt han hittade. Jag tittade på en stund tills jag upptäckte ett mynt med ett hål igenom som upptog hela min uppmärksamhet. Bror ordnade upp mynten i två högar. Jag lekte med mina mynt i händerna och kände mig fullkomligt lycklig. Övertygad om att jag kunde både köpa My little Ponys, ett nytt dockhus, godis och en resa till tyskland.

-Va ska du göra med dina pengar..?
Min bror studerade sin pengahög tankfullt.
”Turtles.. serietidningar.. chips… o cola”

Jag nickade förstående. Lät bra. Så studerade jag min hög och räknade upp allt jag tänkt köpa till mig.  Jag föreslog att vi skulle gå till kiosken och handla vårt godis och sen beställa vår resa till tyskland.  Bror tyckte det var en ganska bra idé. Så vi packade ihop pengarna i våra plånböcker av plast med motiv av våra favoriter av tecknade figurer och klampade upp för trappan. Mamma hängde över köksbänken och såg oss gå förbi.

”Vart ska ni ta vägen…?”
- Vi ska till kiosken o handla!
”Vad ska ni handla  med då? leksakspengar?”

Min bror tittade på mig, verkade osäker, som om han redan hunnit ångra sig. Jag var bestämd. Vi hade ju pengar. Varför kunde vi inte handla då.

- Vi har visst pengar… sa jag argt och öppnade plånboken och visade de utländska sedlarna. Bror som börjat tveka tog ett steg tillbaka och såg mellan mig och mamma.

”Vart fan har ni fått tag på de pengarna?!” röt mamma och slet åt sig min plånbok. Tömde den på mynt och sedlar och behövde bara så mycket som att titta på bror för att få hans plånbok också. Hon röt något om att vi inte skulle tro att vi var något, att vi trodde vi kunde stjäla från henne och pappa.  Hon la plånboken på bänken och drog mig i armen tillbaks till våra rum. Bror hängde väl med av bara farten. Knuffade in mig på mitt rum. ”Det blir inga mer pengar för er, ni får inte gå ut och tro för ögonblicket inte att ni är välkomna här ute, håll er på era rum som jag sagt!” så smällde hon igen min dörr framför mig. Jag kunde höra henne ryta åt min bror men jag kan inte minnas vad hon sa, annat än att hon klandrade honom. Hon låste aldrig dörren bakom mig, inte vad jag kan komma ihåg men den kändes alltid låst. Jag grät förtvivlat. Klandrade mig själv. Det var min idé. Det var inte rättvist.. att vi inte hade fått våra pengar, vi hade städat och det var helg, vi brukade alltid annars få veckopeng.

Som ett barn

Tystnaden verkade pågå i en evighet. Inget hördes från rummet intill, inget i trappan och inget från nedervåningen. Som lugnet före stormen. Jag hade lämnat dockorna därhän på golvet och rest mig för att undersöka. Jag antog att det bara var vi på övervåningen, i alla fall för stunden…

Så jag smög ut huvudet genom dörren och kollade läget, både en och två gånger innan jag tassade ut för att gå till broderns dörr. Låst. Försökte kika i nyckelhålet men han hade satt en lapp över nyckelhålet.. verkade det som. Man kunde inget se i alla fall. Jag undrade nästan alltid varför han hade fått en nyckel.. men inte jag. Han hade haft en så länge som jag kunnat minnas. Mamma hade berättat att även när vi var små, alltså riktigt små.. så hade han låst in sig. Jag satt utanför och försökte komma in. Som tröst hade han skickat ut några teckningar… Vad var det för skillnad mellan honom och mig som gjorde att han hade förmån till nyckel och inte jag..?

Jag återvände till mitt rum, vågade inte stöka för mycket, jag visste ju hur viktigt det var att vi höll oss på våra rum tills vi blev kallade. Stängde dörren så försiktigt jag kunde och återvände till fönstret.  Alldeles mörkt ute.

Så hördes det ljud i trappan igen. Jag gömde mig bakom bokhyllan så gott jag bara kunde. Ja, det skulle ta någon extra sekund att se mig och det var alltid något. Trappstegen tycks ta slut och snart nog bankade det på brorsans dörr igen. Det var mamma men hon lät inte glad. Knackningarna på dörren bara ökade i intensitet. Under tiden rabblades böner om förlåtelse och löften om att det aldrig, aldrig skulle hända igen.  Söta vackra ord varvades med bestämdhet och hot om våld eller andra ultimatum. Dörren öppnades inte. Det hördes heller inget därifrån. Mammas ilska övergick i desperationsgråt. Tillslut blev det alldeles tyst igen..

Det är min dörr som öppnas, av bara faktumet rös jag i hela kroppen. Kröp ihop i mitt hörn och höll armarna över om huvudet, som att det skulle skydda mig. In kom mamma med ett ansiktsuttryck som en sexåring som inte fått sin vilja igenom. Hon skyndade sig fram till mig och la armarna om mig. Vi liksom vaggade tillsammans som hon grät och sa att det var orättvist, att hon aldrig menat något illa. Att hon inte velat slå honom egentligen. Att hon älskade honom. Jag strök bort hennes tårar men jag vet inte om jag riktigt förstod vad hon sa. Jag tror inte att det gick in. Allt jag tänkte just då, var att jag inte ville se mamma vara så förtvivlad,  så jag tröstade henne. Hon halvlåg på golvet och grät i mina armar som ett hjälplöst barn. När hon hade gått grät jag också. Hon sa aldrig att hon älskade mig..

Om celler och fångvaktare

Det hade börjat mörkna ute och jag hade för längesedan tröttnat på att stirra ut genom fönstret. Jag visste så väl att jag inte kunde lämna mitt rum… Hade snällt satt mig på golvet invid bokhyllan för att med mina små dockhus-dockor.  Jag lekte att dockorna hade åkt på semester men pappadockan trillat ner för ett stup… Det vill säga från bokhyllans första hyllplan och familjen sörjer.
Leken avbröts när det plötsligt hördes stöka runt i storebrors rum.  Röster, arga röster som skrek nedvärderande ord. Men det hördes ingen replik… Tystnaden varade inte länge innan skriken hördes igen. Orden jag inte förstod.
Jag hörde inte ett ljud från min bror och la mitt öra mot bokhyllans kant för att kanske kunna höra.  Bokhyllan stod mot vår gemensamma vägg, min och brors.  Det var tyst så länge så jag tappade intresset och började försiktigt leka med mina dockor igen men ryckte till. Stannade i leken upp. Man hörde slagen genom väggen, örfilar lät det som.  Men jag kan ha fel. Inte ett ljud, inte någon gråt. Ord mumlades i en mästrande ton och sedan slås en dörr igen. Den låstes lika hastigt men från insidan.

Jag satt på golvet och rynkade pannan ängsligt och vände  blicken till min dörr. Jag kunde inte låsa den.  Började andas lite häftigare Tystnaden var total, bortsett från mina andetag.  Efter en stund hörde jag stegen ner i trappan och kunde pusta ut. Säker. I alla fall för en stund. Klämde mig närmare och knackade på väggen till bror mellan garderoberna och bokhyllan.
Inget svar.
Knackade tre gånger till och lyssnade…
Inget.
Vi hade ett system, ett sätt att kommunicera…
Varför svarade han inte för?
Knackade tre gånger till och reste mig upp, slet tag i väggtelefonen och lyssnade. Allt som hördes var tonen innan man slagit ett nummer.  Allt jag velat höra var hans röst. Att han var okej.  Försökte se genom fönstret till hans rum. Men det gick förstås inte…

Den röda tråden

Det fanns en röd tråd, ja tråd kanske det inte var.. snarare ett garn. Jag minns inte hur jag fått tag på det men det fanns där…

Mamma och jag hade haft ett jättegräl tidigare på dagen som varit nära att sluta ganska illa. Jag minns inte vad hon varit arg för den här gången.. men hon hade slagit i en dörr och hotat om att göra mig illa.

Efter det hade jag stängt in mig på mitt rum.  En lång stunds gråt  senare mindes jag något från en film jag hade sett. Någon  ”Ensam Hemma”  version eller något liknande.. (det kan till och med ha varit en James Bond film.. men det hör inte hit ) man hade reglat en dörr med hjälp av band och sådant… Det var iallafall en ganska komplicerad anordning som jag kom ihåg den och i flera olika led av händelser med den här tråden så skulle den som öppnade dörren skada sig..

I mitt fall ville jag bara kunna låsa in mig. Min bror fick låsa in sig på sitt rum, men inte jag. Jag visste att det fanns massvis med extranycklar till våra rum men hon hade gömt alla utom en.. och den satt inne i rummet hos storebror som alltid, alltid hade låst sitt rum så vida han var hemma, vill säga.

I ett upprört tillstånd med blandning av panik och rädsla, band jag det här garnet runt i allt jag kunde komma åt som var starkt nog att hålla emot en dörr. Skrivbordet, sängen garderoberna, bokhyllan. Jag hyperventilerade. Jag var övertygad om att skulle någon komma in i rummet skulle de utöva sina hot. De skulle skada mig. Fly kunde jag inte göra.. för fönstren hade någon spärr jag inte förstod mig på. Jag kunde fly till balkongen storebror hade till sitt rum men inte längre än så eftersom det ändå var på andra våningen… Medan jag band fast möblerna i dörren i hopp om att det skulle stoppa någon från att bryta sig in, så  tänkte jag ut en plan B. Bara utifall.. så att jag skulle kunna få sova och känna mig trygg. ..

Så  jag tänkte, i mitt barnsinne,  att band jag garnet tillräckligt mycket runt om i rummet så skulle mamma eller pappa inte göra sig besväret av att bråka med alla trådar som gick hit och dit för att kunna ta sig till mig. Jag hann knappt tre meter ifrån dörren med allt bindande innan mamma utan problem får upp dörren och tittar på mig, överraskat.  Hon hade ett uttryck som att hon hade planerat säga något.. men… orden verkade ha fastnat i halsen. Jag tittar tillbaks lika överraskad jag också.  Efter en stunds tystnad vaknar en fråga i mamma.

- …Va gör du?

Jag tittar på henne en lång stund. Känner pulsen i halsen men hyperventilerar inte längre.

”Leker…”