Om celler och fångvaktare

Det hade börjat mörkna ute och jag hade för längesedan tröttnat på att stirra ut genom fönstret. Jag visste så väl att jag inte kunde lämna mitt rum… Hade snällt satt mig på golvet invid bokhyllan för att med mina små dockhus-dockor.  Jag lekte att dockorna hade åkt på semester men pappadockan trillat ner för ett stup… Det vill säga från bokhyllans första hyllplan och familjen sörjer.
Leken avbröts när det plötsligt hördes stöka runt i storebrors rum.  Röster, arga röster som skrek nedvärderande ord. Men det hördes ingen replik… Tystnaden varade inte länge innan skriken hördes igen. Orden jag inte förstod.
Jag hörde inte ett ljud från min bror och la mitt öra mot bokhyllans kant för att kanske kunna höra.  Bokhyllan stod mot vår gemensamma vägg, min och brors.  Det var tyst så länge så jag tappade intresset och började försiktigt leka med mina dockor igen men ryckte till. Stannade i leken upp. Man hörde slagen genom väggen, örfilar lät det som.  Men jag kan ha fel. Inte ett ljud, inte någon gråt. Ord mumlades i en mästrande ton och sedan slås en dörr igen. Den låstes lika hastigt men från insidan.

Jag satt på golvet och rynkade pannan ängsligt och vände  blicken till min dörr. Jag kunde inte låsa den.  Började andas lite häftigare Tystnaden var total, bortsett från mina andetag.  Efter en stund hörde jag stegen ner i trappan och kunde pusta ut. Säker. I alla fall för en stund. Klämde mig närmare och knackade på väggen till bror mellan garderoberna och bokhyllan.
Inget svar.
Knackade tre gånger till och lyssnade…
Inget.
Vi hade ett system, ett sätt att kommunicera…
Varför svarade han inte för?
Knackade tre gånger till och reste mig upp, slet tag i väggtelefonen och lyssnade. Allt som hördes var tonen innan man slagit ett nummer.  Allt jag velat höra var hans röst. Att han var okej.  Försökte se genom fönstret till hans rum. Men det gick förstås inte…