Som ett barn
Tystnaden verkade pågå i en evighet. Inget hördes från rummet intill, inget i trappan och inget från nedervåningen. Som lugnet före stormen. Jag hade lämnat dockorna därhän på golvet och rest mig för att undersöka. Jag antog att det bara var vi på övervåningen, i alla fall för stunden…
Så jag smög ut huvudet genom dörren och kollade läget, både en och två gånger innan jag tassade ut för att gå till broderns dörr. Låst. Försökte kika i nyckelhålet men han hade satt en lapp över nyckelhålet.. verkade det som. Man kunde inget se i alla fall. Jag undrade nästan alltid varför han hade fått en nyckel.. men inte jag. Han hade haft en så länge som jag kunnat minnas. Mamma hade berättat att även när vi var små, alltså riktigt små.. så hade han låst in sig. Jag satt utanför och försökte komma in. Som tröst hade han skickat ut några teckningar… Vad var det för skillnad mellan honom och mig som gjorde att han hade förmån till nyckel och inte jag..?
Jag återvände till mitt rum, vågade inte stöka för mycket, jag visste ju hur viktigt det var att vi höll oss på våra rum tills vi blev kallade. Stängde dörren så försiktigt jag kunde och återvände till fönstret. Alldeles mörkt ute.
Så hördes det ljud i trappan igen. Jag gömde mig bakom bokhyllan så gott jag bara kunde. Ja, det skulle ta någon extra sekund att se mig och det var alltid något. Trappstegen tycks ta slut och snart nog bankade det på brorsans dörr igen. Det var mamma men hon lät inte glad. Knackningarna på dörren bara ökade i intensitet. Under tiden rabblades böner om förlåtelse och löften om att det aldrig, aldrig skulle hända igen. Söta vackra ord varvades med bestämdhet och hot om våld eller andra ultimatum. Dörren öppnades inte. Det hördes heller inget därifrån. Mammas ilska övergick i desperationsgråt. Tillslut blev det alldeles tyst igen..
Det är min dörr som öppnas, av bara faktumet rös jag i hela kroppen. Kröp ihop i mitt hörn och höll armarna över om huvudet, som att det skulle skydda mig. In kom mamma med ett ansiktsuttryck som en sexåring som inte fått sin vilja igenom. Hon skyndade sig fram till mig och la armarna om mig. Vi liksom vaggade tillsammans som hon grät och sa att det var orättvist, att hon aldrig menat något illa. Att hon inte velat slå honom egentligen. Att hon älskade honom. Jag strök bort hennes tårar men jag vet inte om jag riktigt förstod vad hon sa. Jag tror inte att det gick in. Allt jag tänkte just då, var att jag inte ville se mamma vara så förtvivlad, så jag tröstade henne. Hon halvlåg på golvet och grät i mina armar som ett hjälplöst barn. När hon hade gått grät jag också. Hon sa aldrig att hon älskade mig..
