Om bara i fantasin

Ett par år innan.. .en sommar…
Bodde i en etagelägenhet med föräldrarna och trots att det var sommar och förmiddag hade vi utegångsförbud, inte för vi gjort något dumt, utan för att mamma ville ha det så. Vi fick inte heller våran veckopeng, trots att vi städat våra rum och det var helg. Så vi låg i brorsans säng med benen uppåt väggen och huvuden vilande över sängkanten och funderade över vad vi skulle hitta på.

Det var en av de där sällsynta ögonblick som vi faktiskt gjorde något tillsammans… och vi var trygga i varandras sällskap. Vi låg där och fantiserade ett ögonblick i fullkomlig tystnad. Det kändes så bekvämt som om våra föräldrar inte ens var hemma..

“Om vi bara hade pengar…”

- ja.
- Vi kunde åka till liseberg.
“köpa godis…”
- ja… vi kunde åka till liseberg OCH köpa godis!
“eller.. lego.”
-Vi skulle kunna rymma till tyskland!
“Va ska vi göra i tyskland..?”
-…ja vet inte…
“Det är nog för dyrt..”

tillslut kom vi fram till idén att vi kunde leta efter pengar hemma. För det man hittade, det fick man ju behålla i regel. Vi letade, jag letade i mitt rum och han i sitt. I en bokhylla ute i hallen stod en träbox med ett litet hänglås för öppningen. Det stod något skrivet på träboxen men vad kan jag inte minnas.  Jag lyfte den och kikade i det avlånga hålet på träboxens ovansida. Mörkt, men den skramlade som av mynt. Mycket mynt. Jag sprang med skatten in på broderns rum, leendes som en sol. Han tog lådan och skakade den, bekräftade mina misstankar att det nog var mynt i den och han log mot mig. Jag skuttade i förväntan. Äntligen, vi kunde rymma bort.  Brodern kämpade upp låset med en bit ståltråd och hällde ut boxens innehåll på sin säng.  Massor av mynt och tillskrynklade sedlar ramlade ut. Vi skrattade i lycka. och kastade mynten i luften och lekte med dem i våra händer. Trots att mynten tycktes oss båda obekanta och sedlarna i främmande färger avskräckte det oss inte. Vi var för unga för att förstå att pengarna var utländska.

När vi lugnat oss en aning tittade vi på varandra och kom fram till att vi måste dela det rättvist. Min bror satte sig i sängen och räknade alla guldmynt han hittade. Jag tittade på en stund tills jag upptäckte ett mynt med ett hål igenom som upptog hela min uppmärksamhet. Bror ordnade upp mynten i två högar. Jag lekte med mina mynt i händerna och kände mig fullkomligt lycklig. Övertygad om att jag kunde både köpa My little Ponys, ett nytt dockhus, godis och en resa till tyskland.

-Va ska du göra med dina pengar..?
Min bror studerade sin pengahög tankfullt.
“Turtles.. serietidningar.. chips… o cola”

Jag nickade förstående. Lät bra. Så studerade jag min hög och räknade upp allt jag tänkt köpa till mig.  Jag föreslog att vi skulle gå till kiosken och handla vårt godis och sen beställa vår resa till tyskland.  Bror tyckte det var en ganska bra idé. Så vi packade ihop pengarna i våra plånböcker av plast med motiv av våra favoriter av tecknade figurer och klampade upp för trappan. Mamma hängde över köksbänken och såg oss gå förbi.

“Vart ska ni ta vägen…?”
- Vi ska till kiosken o handla!
“Vad ska ni handla  med då? leksakspengar?”

Min bror tittade på mig, verkade osäker, som om han redan hunnit ångra sig. Jag var bestämd. Vi hade ju pengar. Varför kunde vi inte handla då.

- Vi har visst pengar… sa jag argt och öppnade plånboken och visade de utländska sedlarna. Bror som börjat tveka tog ett steg tillbaka och såg mellan mig och mamma.

“Vart fan har ni fått tag på de pengarna?!” röt mamma och slet åt sig min plånbok. Tömde den på mynt och sedlar och behövde bara så mycket som att titta på bror för att få hans plånbok också. Hon röt något om att vi inte skulle tro att vi var något, att vi trodde vi kunde stjäla från henne och pappa.  Hon la plånboken på bänken och drog mig i armen tillbaks till våra rum. Bror hängde väl med av bara farten. Knuffade in mig på mitt rum. “Det blir inga mer pengar för er, ni får inte gå ut och tro för ögonblicket inte att ni är välkomna här ute, håll er på era rum som jag sagt!” så smällde hon igen min dörr framför mig. Jag kunde höra henne ryta åt min bror men jag kan inte minnas vad hon sa, annat än att hon klandrade honom. Hon låste aldrig dörren bakom mig, inte vad jag kan komma ihåg men den kändes alltid låst. Jag grät förtvivlat. Klandrade mig själv. Det var min idé. Det var inte rättvist.. att vi inte hade fått våra pengar, vi hade städat och det var helg, vi brukade alltid annars få veckopeng.